Förord

 


Stamina.
En berättelse om Pontus första häst, som han har köpt och ägt.
Stamina bodde i Stockholm hos Pontus lumparkompis från K1.
När Pontus såg Stamina första gången, så var det ”kärlek” vid första ögonkastet.
Denna serie kommer att uppdateras ofta.

Stamina flyttar till Skåne

 


Det var sommaren, min husbonde Peter skulle få en ny häst av sin fader, så han var tvungen att sälja mig.
Han hade en besvärlig tid innan han hade funnit ett ställe som han tyckte passade mig, jag är ju en förnäm häst så jag fick ju inte hamna var som helst.
Efter mycket om och men så hamnade jag till slut hos en lumparkompis till min husbonde.
Han hade en gård i Skåne med kor och en del andra djur.
Själv så var jag inte glad åt att behöva lämna alla kompisar man hade, men jag han inte tänka så mycket förrän den dagen var kommen då jag skulle åka.
Min husbonde kom tidigt på morgonen och gjorde mig mycket fin, ryktade så att jag var alldeles blank, hovarna fick en extra omgång hovolja.
Sedan lindade han alla benen på mig med vit elastisk binda, oh vad stolt jag var.
En vit grimma till dagen i ära hade jag fått och det finaste av allt, ett grönt täcke som det stod STAMINA på.
Nu var jag färdig, jag kände mig som en drottning.
Jag han inte visa mig får alla mina kompisar i stallet får bilen som skulle köra mig till Skåne var kommen.
Jag gick motvilligt in i den stora bussen, men samtidigt sträckte jag lite extra på mig när jag klev in,
detta får att göra ett gott intryck på de andra hästarna som redan fanns där inne.
Jag var den snyggaste hästen i den transporten.

Stamina framme i Skåne

Resan varade i många timmar, jag trodde inte att det skulle ta så lång tid, så när vi kom fram så var jag totalt slut.
Vi var inte framme förrän vid tio tiden på kvällen.
När bussen svängde in på gårdsplanen började jag darra i hela kroppen, jag var ju så spänd på att se hur min nya
husbonde såg ut,men framför allt var ja spänd på att veta om han var snäll mot djur.
Dörren till Bussen öppnades och chauffören ledde mig ner till min nya husbonde och sade,
en förbaskat liten trevlig häst det här, den får du nog mycket glädje av.
Vi stod kvar på gårdsplanen och vinkade av bussen som skulle vidare till Jägersro med travare.
Min nya husbonde klappade mig och sa att jag nog skulle trivas här.
Sedan ledde han mig bort till stallet, men när jag skulle gå in genom dörren så började alla dessa underliga djur
att skrika mu mu mu mu mu så jag tvekade innan jag gick in,
men sedan husbonden tagit fram en spann morötter till mig så gick jag in, jag är väldigt förtjust i morötter.
Men jag var väldigt trött efter den långa resan så jag åt inte upp alla morötterna utan jag lade mig istället att sova.
Dagen därpå kom Pontus och klappade mig och efter den dagliga rutinen tog han mig ut på en ridtur.
Det var mycket spännande eftersom jag inte hade varit i dessa trakter tidigare. Vi var ute i en timme,
Pontus tyckte att det räckte,men jag hade gärna varit ute längre eftersom allt var nytt.
Men jag hade ju åkt transport hela dagen innan, så nog var det skönt att få vila resten av dagen.
Under hela sommaren fick jag gå i samma hage som korna, jag blev deras ledare, dit jag gick, gick dom.
När korna skulle in och mjölkas gick jag alltid först.
Sedan skaffade Pontus en del andra hästar, bland annat russ och connemara. Russen tyckte jag inte alls om och tur är att
Pontus sålde dom ganska omgående.
Nästa gång skall jag berätta om en ridtur som håll på att kosta mig livet.

Ridtur i Skåne

 

Varje dag tog min nya husbonde Pontus ut mig på en ridtur i de underbara bokskogarna som finns här nere.
Ibland fick jag åka transport, ja de gånger som vi åkte till Kullaberg, Söderåsen och en massa andra
underbara platser, som vi åkte till med bil och sedan utforskade vi vidare till fots så att säga,
själv tyckte jag att det var mycket roligt eftersom jag aldrig tidigare hade varit i dessa trakter förut.
Denna gång hade jag lovat att berätta om en ryslig sak som hände mig strax efter det att jag kommit till mitt nya hem i Skåne.
En söndag på hösten det första året som jag var i Skåne, skulle vi göra den vanliga långpromenaden,
denna gång skulle den bli extra lång får vi skulle besöka ett par bekanta 11 km hemifrån.
Vi skulle också under vägen dit titta på ett ställe som de förr i tiden fångade vargar.
När jag hade ätit morgonmaten så kom Pontus och ryktade mig så jag riktigt glänste,
sedan tog han på mig det finaste tränset och den nya sadeln,vi skulle ju ut på långpromenad.
Inte ett halmstrå eller någon gödselfläck fick jag ha på mig när vi gav oss iväg.
Ja, nu var vi färdiga och så gav vi oss iväg, vi hade inte bråttom så vi tog det mycket lugnt igenom bokskogen,
det var bara två km till det ställe där vi först skulle stanna.
Vi gick upp får en brant backe och uppe på backen var det ett långt staket av tunna slanor,
i denna inhägnad fanns det ett djupt hål i marken 2-8 meter bred och ca 3 m djup.
väggarna var av lavad sten och hålet var bredare nertill så att vargarna inte skulle kunna ta sig upp.
Pontus sade att fångst i gropar tillgick så att i gropens mitt placerades en träpåle,
som räckte ca en halvmeter över gropens överkant.
Gropen täcktes över med smala raftar, företrädesvis av hassel. Det hela”risades med kvistar och halmboss.
Vid stolpen bands en anka, gås eller höna fast
Fåglen skulle skrika för att locka vargen. När denne skulle fångas fåll den igenom det förrädiska ”räcket”
och blev fångad i gropen, som ofta var försedd med uppåtriktade spetsiga pålar i botten.

Jag tyckte att det var otäckt så jag knuffade hela tiden på Pontus, får jag ville inte vara där, tänk om jag hade ramlat ner i
hålet då hade jag inte kommit upp igen, inte nog med det utan jag hade kunnat bryta nacken eller något annat.
Pontus förstod att jag var rädd så han sade att det var bäst att fortsätta och det gjorde vi,
hela tiden så red vi på en hög ås med mycket buskar och stora fina bokar överallt.

Vi såg många vilda djur, men jag är inte rädd ett dugg, så vi fortsatte i lagom galopp där uppe på åsen
över nerfallna träd och stora stenar.
Ni må tro att det var härligt, det sa Pontus också att det var.
Efter ett par kilometer på den åsen så skulle vi ner från den får att ta en annan ås fram dit som vi skulle.
I mellan åsarna gick en väg och mellan vägen och den åsen som vi red på var det en remsa på ca 20 meter som det var gräs på.
Vi gick ner från åsen och ut på gräset, MEN vi hade inte kommit mer än ett par meter så sjönk jag ner till magen i gjyttjan,
Pontus ramlade av,han nästan försvann i den sura geggan och allt gräs som var där.
Pontus kravlade sig fram till mig och förde och hojtade på mig att jag skulle försöka att ta mig till andra sidan,
men hur jag än gjorde så tyckte jag att det bara blev värre.
Jag tänkte att nu så skiljs våra vägar åt.
Pontus hade nog samma tankar får jag såg hur tårarna kom utefter hans kinder.
Ett sista försök gjorde vi sedan Pontus hade tagit av mig sadeln och tränset,
han tog sig fram till vägen och sedan sade han: jag kan inte gåra mer, det är flera kilometer till närmaste hus,
utan vill du fortfarande vara hos mig så går ett sista försök, jag älskar dig över allt annat.
Dessa ord sporrade mig så jag offrade allt alla krafter som jag hade, vattnet och grästuvorna bara yrde omkring,
men närmare vägen det kom jag.
Väl uppe på land så började Pontus att gråta, han var så glad över att jag hade klarat att ta mig till vägen,
i flera minuter stod han och håll om mitt huvud och sa: STAMINA STAMINA JAG ÃLSKAR DIG, du är min älsklingshäst,
detta sa han många gånger.
Sedan tog han gammalt gräs och torkade mig något så när torr, tog bort den värsta smutsen. Sedan sa han, tycker inte du Stamina
att vi går hem nu efter detta missöde, jag nickade jakande tillbaka och så blev det.
Han tog sadeln över ena axeln och tränset i den andra handen och med mig ett par meter efter så gick vi hem.
När vi kom hem, så kom alla rusande fram till oss och frågade vad i all värden vi hade hittat på.
Sedan Pontus hade ställt in mig i stallet så fick han berätta alltihopa för alla flickorna och deras föräldrar.
När flickorna fått reda på vad som hade hänt så må Ni tro att jag blev ompysslad, tydligen så är jag mycket omtyckt i stallet.
Utan denna korta tur lärde vi oss att aldrig bege sig ut på långtur ensam. Var alltid minst 2 och glöm inte men laddad mobiltelefon.

Arbete

 

På sommaren skulle jag ju också hjälpa till med höet, det skulle räfsas, sprättas
det fick jag göra och sedan så pressade Pontus allt det fina torra höet till fina balar.
Sedan fick jag dra vagnen och köra in allt, tungt men roligt.

På vintern skulle jag dra pulkan eller dra flickorna med ett rep då dom stod på skidor,
då gick det undan i full galopp.
Till stallet kom det alltid en massa flickor och de gillade att pyssla om oss.

Stamina välkommnar nytt sto

Efter ett par månader köpte Pontus ett svart Connemara sto, hos henne försökte jag att ställa in mig.
Hon var också dräktig,men hon hade slarvat lite så man kunde inte kalla fölet äkta inte heller
var det med en stadshingst heller som hade varit framme.
Men själva stoet var mycket trevligt, vi hade alltid mycket roligt ihop när vi gick lösa i skogen.
Fast jag var dräktig så fick jag på sommaren hjälpa till med höbärgningen. Pontus hade en liten
vagn som jag fick dra och på den lastade han en massa höbalar.
Det var mycket arbetsamt men samtidigt hade vi mycket roligt, särskilt när jag tog svängarna får
tvärt så att hela lasset ramlade av och Pontus fick lov att lasta på allt igen.
Någon gång så började att trava. En gång så gjorde jag det med fullt lass och med Pontus uppe på lasset,
ja det gick ju bra ända tills vagnens ena hjul kom på en stor sten och balarna flög åt alla håll
och Pontus for in bland björnbärsbuskar.
Ni kan tro att han svor, jag visste inte att det fanns så många fula ord.
Men jag med min charm så ordnade jag strax så att han blev på gott humör igen och sedan skrattade han bara åt det.
En gång skulle Pontus kompis rida mig, han ville att jag skulle trava så då gjorde jag det men han
styrde mig inte så vi var i full trav mot Pontus traktorvagn, klart att jag just
innan svängde undan, men det gjorde inte Pontus kompis utan han för upp på vagnen som en trasa
Sedan kom vintern i en ryslig fart och denna vinter blev det mycket snö så nu fick jag dra släden rätt ofta.
Det var roligast på kvällarna då Pontus och den andra flickorna satt i släden med facklor.
Jag undrar om det inte finns många bland Er som läser detta skulle vilja ha varit med.

Staminas nya partner

Hej på Er!
Dagarna gick i vanlig ordning hela hösten och vintern. När det var snö, så drog jag flickorna
i en pulka varje dag.
När sedan våren kom så bestämde Pontus att han skulle ha ett föl efter mig,
så han tingade tid och box i Flyinge hingstdepå och till en snygg hingst där
som hette Unesco som är en halvblodshingst.
Den våren var han stationerad i Vasatorp som ligger utanför Helsingborg.
Dagen kom då jag skulle åka till Vasatorp, flickorna gjorde mig riktigt fin,
får jag skulle ju träffa min första kavaljer, och ska man inleda ett
förhållande så måste man ju vara snygg.
Men ve o fasa när vi kom fram och jag fick se Unesco så blev jag riktigt
besviken han var ju inte alls min idial kavaljer.
Jag tänkte, inte skall jag inleda något förhållande med han inte, utan jag sparkade och skrek allt vad jag kunde.
Hästskötaren sade att vi får vänta tills i morgon, då tänkte jag att då får Ni allt skaffa fram en
bättre kavaljer till mig, jag är ju ändå ett ädelt fullblod.
I tre fyra dagar så försökte de med Unesco men jag ville inte ha han så jag bara skrek och sparkade.
Då tog dom och band mina ben, men då lade jag mig bara ner.
Hästskötaren skakade flera gånger på huvudet och sade ”siken jävla märr”.
Pontus körde mig till djursjukhuset i Helsingborg och där träffade jag veterinär Pettersson,
han gav mig en hormonspruta, jag tänkte; precis som om det skulle hjälpa.
Ett par dagar senare tog de ut mig och Unesco och kan Ni tro, ja jag vet inte hur det gick till,
för ett ögonblick så såg jag många vackra hingstar, ja det var inte farligt eller gjorde ont,
utan ja det kan inte beskrivas ned ord.
När det var undanstökat så fick jag gå i tre veckor tillsammans med en del andra ston.
Efter tre veckor skulle de se om det skulle bli en lycklig tilldragelse om elva månader.
Ja med föl det var jag sa de och jag fick åka hem mycket lycklig till stallet igen.
När vi kom hem så skulle de andra hästarna tvunget gratulera mig, ja Unesco var ju ändå en stadshingst.
Detta var mitt första förhållande jag haft som har givit resultat, nog var jag lycklig allt.

I sista minuten

Denna gång var det i sista minuten som jag blev färdig till att skriva.
Orsaken till det är att åskan slog ner i Pontus föräldrars hus.
Hela boningshuset förstördes, bara aska kvar. Tur att ingen var hemma.

Efter det att jag hade skaffat mig en kavaljer så tyckte de andra hästarna att jag hade blivit högfärdig.
Nog var jag mallig,får det var ju inte alla som fick Unesco till kavaljer.
Vid varje månadsskifte så kom Pontus och mätte mig runt magen får att se om det skulle bli något föl.
Hela denna sommar fick jag gå bland korna detta bara får att jag inte skulle bli sparkad av de andra hästarna.
Här var ju fler hästar som skulle ha föl, men jag
som var finast skulle ju naturligtvis ha en särskild hage, men bara får att jag inte skulle gå ensam,
så fick jag gå med korna och det tyckte jag var toppen.
Denna sommar så tog Pontus det extra lugnt med mig, det var ju första gången, så han ville att ingenting
skulle hända mig och det blivande fölet.
När vi var ute och red så gjorde vi det bara runt gården.
Flickorna i stallet pysslade om mig lite extra varje dag, jag kände mig som en prinsessa.
Varje månad gick sin gilla gång, jag bara växte och växte om magen.
Pontus trodde att om jag inte fölade snart så skulle jag spricka, så tjock var jag.
Efter ca 10 månader så började jag själv att bli orolig, jag kände på mig att snart skulle det ske.
Pontus såg det också, han sade att juvret hade börjat att fyllas och vaxet hade kommit.
Ni kan tro att jag var orolig. Från och med nu så fanns det alltid någon i stallet som kunde hjälpa mig om det
skulle behövas, det kändes skönt att veta det.

Stamina mister fölet/fölen

Tiden gick väldigt långsamt. Jag blev bara tjockare och tjockare, dom trodde att jag skulle spricka.
Min fölning verkade att bli besvärlig så Pontus hade kallat på veterinären.
Fölet dog just som det kom ut, det gick inte att rädda det, sedan kom det ett till.
Det levde och alla var mycket glada.
MEN, just när alla var som gladast så dog det fölet med.
Veterinären kunde inte rädda den. Alla blev mycket ledsna. Pontus och flickorna grät.
Dagen efter denna tråkiga händelse så kom det hit en ny häst ett halvblodssto skimmel till färgen.
Färgen var det första som jag inte tyckte om på den hästen, vidare så försökte hon att se
mallig ut genom att alltid lyfta på svansen.
Men efter ett par timmar i boxen jämte min så var vi de allra bästa kompisar man kan tänka sig.
Inte var hon högfärdig, hon ville bara ge ett gott intryck när hon kom.
På ett par dagar så blev hon med i gänget precis som om hon hade varit här hela tiden.